söndag 18 mars 2012

Inspektion av Hellas gröna spår (298 dagar)

Jag kände mer av träningsvärken från flyttjobbet än av alkoholen från vår fest igår, men inget av det var tillräckligt för att hindra mig från att springa. Två timmar efter en fin pastalunch lufsade jag iväg mot Hellasgården i sexminuterstempo. Det kändes tungt i kroppen.

Det finns i stort sett bara fläckar eller små strängar av is kvar nu, men på vissa ställen har smältvattnet runnit brett över spåret vilket skulle kunna leda till förrädisk halka om det blir minusgrader igen. När jag lämnade Hellasgårdens gula spår för att följa det gröna spåret blev det betydligt slafsigare. Värst var det i de låga partierna — av spåren att döma mycket cyklisternas fel — men högre upp var det nästan snustorrt.

Solen sken större delen av tiden, så jag njöt av de vackra vyerna och funderade på om jag inte hade klarat mig med shorts eller åtminstone kortärmat. På gröna spåret var det till skillnad från på det gula nästan folktomt. Jag tyckte fortfarande att sexminuterstempot kändes bra.

Gröna spåret innebär mycket teknisk löpning. Bitvis är det mer terräng än jag vill ha nu för tiden, med stukade fötter i färskt minne. Det gäller att ha blicken i marken och tungan rätt i mun. Det är ett ordentligt krävande spår även sett till höjdskillnader. På ett ställe är det som en mycket brant trappa.

Jag valde att springa 10-kilometersvarianten av det gröna spåret, osäker på om jag tidigare sprungit det i dess nuvarande form. Jag är dock välbekant med de sträckor där Sörmlandsleden tangeras (som idag hörde till de slaskigaste partierna).

Istället för att springa direkt tillbaka till Hellasgården fullföljde jag det gula spåret. Vid Hellasgården såg jag folk som såg ut att bada. Jag strök elljusspåret ur min planering och bestämde mig för att nöja mig med att fullfölja Björkhagsspåret på min väg hem. En gul jacka närmade sig plötsligt bakifrån, så jag ökade takten för känslans skull.

Mot slutet la jag på den extra svängen för att komma hem från andra hållet, och på sista kilometern ökade jag tempot ytterligare, ner till under femminuterstempo. Totalt blev det 18,2 kilometer på 1:46, vilket uppfyller de nyligen antagna kraven för långpass. Träningsvärken och det tuffa vägvalet får stå som förklaring till sexminuterstempot.

2 kommentarer:

  1. Behåll hela skogen både is och snöfri!Bada? Kanske lite tidigt men kanske bra för benen. :-)

    SvaraRadera
  2. Jag ska försöka hålla spåren uppvärmda till att du är tillbaka! Bad väntar jag med ett par månader till tror jag.

    SvaraRadera